Glasspinnar = bättre betyg?

Handuppräckning har blivit något av det förflutna. Istället är det små svarta tavlor och glasspinnar som gäller i klassrummet om en elev vill tala.

Det är tekniken som vissa lärare arbetar med för att få fram det bästa möjliga resultatet från elever. Formativ bedömning är nämligen en kontinuerlig process där man följer lärandets utveckling nästan vardagligen och elev och lärare samtalar om det. Eleven och läraren får då en förståelse om vad som behöver läras in och ut. Efter det så anpassar, eller rättare sagt, formerar läraren, genom sin bedömning, undervisningen så att den bättre passar elevens inlärningsbehov.

De små svarta tavlorna och glasspinnarna är en av de många metoder som användes för att få fram ett så jämlikt klassrum som möjligt. Tavlorna får eleverna skriva sina svar på när läraren ställer en fråga, istället för att räcka upp handen. Läraren går då runt och kikar på elevernas svar och vet vad man behöver jobba med och var eleverna ligger i samband med kunskapsmålen. Glasspinnarna fungerar som så att varje elevs namn i klassen, skrivs på en glasspinne och läggs i en burk med alla elevernas namn. När läraren vill ha svar på sin fråga, tas en pinne upp ur burken och den valda eleven får då välja att svara eller att avstå. Likt den förra metoden, får läraren en uppfattning om vad man behöver jobba med.

De olika metoderna skapades av Dylan William, en före-detta lärare som nu arbetar som lärarutbildare, forskare och universitetstjänsteman. William har utvecklat ett par metoder inom formativ bedömning som kan hjälpa både lärare och elever i klassrummet.

William har även utfört experimentet i en klass i årskurs åtta, där experimentet har gjorts till en serie i två delar - “The Classroom Experiment”. William har handskats med kritik från skeptiska lärare och elever men har varit fast i sin åsikt och valt att inte backa undan.

I Johannesskolan i Malmö har vissa lärare valt att anpassa Williams metoder i sin egna undervisning och hyllas av elever som blir undervisade med metoderna och som anser att de har varit effektiva i att avskaffa vissa roller i klassrummet. “Jag syns och hörs nu. Innan räckte jag knappt upp handen för det kändes som om jag inte hade någon plats i klassen i att räcka upp handen för det var endast acceptabelt för de som ansågs vara “coola” eller nåt”.  


- “Synen på lärandet har även förändrats”

Amra Dzindo är första lärare och undervisar på Johannesskolan i Malmö i ämnena matte och NO. Hon har jobbat med formativ bedömning i snart två år och anser att den mest givande faktorn med jobbet är “att elever får äga sitt eget lärande”.

Dzindo väljer att ta upp de fem strategierna för formativ bedömning som hon känner underlättar hennes undervisning och gör eleverna mer aktiva i klassrummet istället för att de tar en passiv roll.
- Den första handlar om att klargöra och skapa förståelse. Det är den första, den andra dock, går ut på att åstadkomma effektiva klassrums diskussioner. Den tredje punkten handlar om feedback och den fjärde går ut på att aktivera eleverna till att bli lärande resurser för varandra. Den femte och sista handlar om att aktivera eleverna till att äga sitt eget lärande.

Tycker du inte att det kan vara lite ansträngande eller tufft ibland?

- Det kanske låter lite krävande faktiskt men det är otroligt intressant när man väl jobbar med det, säger Dzindo.

Som lärare, var Dzindo beredd på att negativa reaktioner kunde förekomma hos hennes elever, men till hennes stora glädje, blev slutresultatet väldigt positivt. Hon betonar även föräldrarnas positiva inställning till de formativa metoderna.
- Elever som ofta räckte upp handen och var vana vid att få ordet blev de som var lite kritiska mot metoderna eftersom att de inte längre kunde ha en viss kontroll över situationen. De ändrade dock sin inställning när de såg detta som en utmaning för att det skedde ett utbyte av varandras tankar och åsikter. De som var passiva aktörer på lektionen blev aktiva och kunde påverka dynamiken i klassen.

Vad tyckte föräldrarna om de formativa metoderna?

- Föräldrarna hade en positiv inställning till de, men jag antar att det inte var så pass konstigt att föräldrarna reagerade positivt på sådana förändringar och stöttade den utveckling som eleverna gjorde eller rättare sagt alltid gör.

Synen på lärandet har även förändrats, tycker Dzindo, och betonar att fokus inte längre ligger på att plugga inför ett prov utan att lärandet pågår ständigt.
- Eleverna vet att de måste prestera vid varje lektion vilket gör att de måste vara förbereda inför varje lektion och inte bara inför provet. Det låter kanske lite tuffare, men de insåg så småningom att det blev lättare och mer roligt.

Det tankesättet känns väl ändå lite svårt att sälja för eleverna, var det det?

- Inte riktigt. Om du föreställer dig en fotbollsmatch så vet du ju att om du spelar i matchen utan att ha tränat på rätt sätt eller att du har tränat dagen eller kvällen innan, så är det ju svårare att vara tillräckligt förberedd utan man blir endast stressad. Men om du då istället har en kontinuerlig träning, där du hela tiden får respons på vad som är bra och vad som kan bli bättre, då blir det inte svårt att klara av matchen senare. Samma paralleler kan dras till formativ bedömning. Dylan William, som kom upp med en stor del av de här metoderna, sade det bäst - “endast elever kan skapa lärande”.

Så hur ser framtiden ut för formativ bedömning? Enligt Amra Dzindo blir det mer och mer accepterat utav skolorna, lärarna och eleverna.
-  När man talar om att lägga eleven i centrum eller i fullt fokus så stärks bilden utav vad formativ bedömning verkligen är. Detta är något som jag tror att fler och fler skolor jobbar mot med tanke på hur mycket det gynnar eleverna och underlättar för lärarna.

Ismar Didic, SA13C