Glasspinnar = bättre betyg?

Handuppräckning har blivit något av det förflutna. Istället är det små svarta tavlor och glasspinnar som gäller i klassrummet om en elev vill tala.

Det är tekniken som vissa lärare arbetar med för att få fram det bästa möjliga resultatet från elever. Formativ bedömning är nämligen en kontinuerlig process där man följer lärandets utveckling nästan vardagligen och elev och lärare samtalar om det. Eleven och läraren får då en förståelse om vad som behöver läras in och ut. Efter det så anpassar, eller rättare sagt, formerar läraren, genom sin bedömning, undervisningen så att den bättre passar elevens inlärningsbehov.

De små svarta tavlorna och glasspinnarna är en av de många metoder som användes för att få fram ett så jämlikt klassrum som möjligt. Tavlorna får eleverna skriva sina svar på när läraren ställer en fråga, istället för att räcka upp handen. Läraren går då runt och kikar på elevernas svar och vet vad man behöver jobba med och var eleverna ligger i samband med kunskapsmålen. Glasspinnarna fungerar som så att varje elevs namn i klassen, skrivs på en glasspinne och läggs i en burk med alla elevernas namn. När läraren vill ha svar på sin fråga, tas en pinne upp ur burken och den valda eleven får då välja att svara eller att avstå. Likt den förra metoden, får läraren en uppfattning om vad man behöver jobba med.

De olika metoderna skapades av Dylan William, en före-detta lärare som nu arbetar som lärarutbildare, forskare och universitetstjänsteman. William har utvecklat ett par metoder inom formativ bedömning som kan hjälpa både lärare och elever i klassrummet.

William har även utfört experimentet i en klass i årskurs åtta, där experimentet har gjorts till en serie i två delar - “The Classroom Experiment”. William har handskats med kritik från skeptiska lärare och elever men har varit fast i sin åsikt och valt att inte backa undan.

I Johannesskolan i Malmö har vissa lärare valt att anpassa Williams metoder i sin egna undervisning och hyllas av elever som blir undervisade med metoderna och som anser att de har varit effektiva i att avskaffa vissa roller i klassrummet. “Jag syns och hörs nu. Innan räckte jag knappt upp handen för det kändes som om jag inte hade någon plats i klassen i att räcka upp handen för det var endast acceptabelt för de som ansågs vara “coola” eller nåt”.  


- “Synen på lärandet har även förändrats”

Amra Dzindo är första lärare och undervisar på Johannesskolan i Malmö i ämnena matte och NO. Hon har jobbat med formativ bedömning i snart två år och anser att den mest givande faktorn med jobbet är “att elever får äga sitt eget lärande”.

Dzindo väljer att ta upp de fem strategierna för formativ bedömning som hon känner underlättar hennes undervisning och gör eleverna mer aktiva i klassrummet istället för att de tar en passiv roll.
- Den första handlar om att klargöra och skapa förståelse. Det är den första, den andra dock, går ut på att åstadkomma effektiva klassrums diskussioner. Den tredje punkten handlar om feedback och den fjärde går ut på att aktivera eleverna till att bli lärande resurser för varandra. Den femte och sista handlar om att aktivera eleverna till att äga sitt eget lärande.

Tycker du inte att det kan vara lite ansträngande eller tufft ibland?

- Det kanske låter lite krävande faktiskt men det är otroligt intressant när man väl jobbar med det, säger Dzindo.

Som lärare, var Dzindo beredd på att negativa reaktioner kunde förekomma hos hennes elever, men till hennes stora glädje, blev slutresultatet väldigt positivt. Hon betonar även föräldrarnas positiva inställning till de formativa metoderna.
- Elever som ofta räckte upp handen och var vana vid att få ordet blev de som var lite kritiska mot metoderna eftersom att de inte längre kunde ha en viss kontroll över situationen. De ändrade dock sin inställning när de såg detta som en utmaning för att det skedde ett utbyte av varandras tankar och åsikter. De som var passiva aktörer på lektionen blev aktiva och kunde påverka dynamiken i klassen.

Vad tyckte föräldrarna om de formativa metoderna?

- Föräldrarna hade en positiv inställning till de, men jag antar att det inte var så pass konstigt att föräldrarna reagerade positivt på sådana förändringar och stöttade den utveckling som eleverna gjorde eller rättare sagt alltid gör.

Synen på lärandet har även förändrats, tycker Dzindo, och betonar att fokus inte längre ligger på att plugga inför ett prov utan att lärandet pågår ständigt.
- Eleverna vet att de måste prestera vid varje lektion vilket gör att de måste vara förbereda inför varje lektion och inte bara inför provet. Det låter kanske lite tuffare, men de insåg så småningom att det blev lättare och mer roligt.

Det tankesättet känns väl ändå lite svårt att sälja för eleverna, var det det?

- Inte riktigt. Om du föreställer dig en fotbollsmatch så vet du ju att om du spelar i matchen utan att ha tränat på rätt sätt eller att du har tränat dagen eller kvällen innan, så är det ju svårare att vara tillräckligt förberedd utan man blir endast stressad. Men om du då istället har en kontinuerlig träning, där du hela tiden får respons på vad som är bra och vad som kan bli bättre, då blir det inte svårt att klara av matchen senare. Samma paralleler kan dras till formativ bedömning. Dylan William, som kom upp med en stor del av de här metoderna, sade det bäst - “endast elever kan skapa lärande”.

Så hur ser framtiden ut för formativ bedömning? Enligt Amra Dzindo blir det mer och mer accepterat utav skolorna, lärarna och eleverna.
-  När man talar om att lägga eleven i centrum eller i fullt fokus så stärks bilden utav vad formativ bedömning verkligen är. Detta är något som jag tror att fler och fler skolor jobbar mot med tanke på hur mycket det gynnar eleverna och underlättar för lärarna.

Ismar Didic, SA13C

Studie finner ingen koppling mellan Svenska Dagbladet och Aftonbladet i tidningarnas porträttering av våldtäkt

Med de senaste årens förändringar i medialandskapet och konventionella mediers behov att bryta ny mark, under en tid med allt fler studier som pekar på en vinklad skildring av våldtäkt - då ifrågasätts traditionella tidningars trovärdighet. I gymnasiearbetet “Våldtäksdiskurs 2015” undersöktes två ideologiskt skilda tidningar, Aftonbladet och Svenska Dagbladet, under 2015 - det fastlogs att ingen gemensam diskurs i rapporteringen av våldtäkt kunde identifieras.

2000-talets bild av våldtäkt präglades av en fokus på offret, dennes anseende kom att spela en stor roll i våldtäksfall. Även om böcker som Skylla sig själv från 1976 av Maria-Pia Boëthius höjt frågan länge så var det inte förens tidigt 2000-tal som frågan fick grepp. I Katarina Wennströms debattbok Flickan och Skulden från 2002 så fick svenska folket en inblick i rättspraxis skuldbeläggande tendenser vid utrednignen av våldtäksfall.

Efter ett årtionde kom frågan att ställas åt konventionella medier, i sitt arbete “Vad hade du på dig” från 2012 så undersökte Alexandra Davidsson Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet och dessas syn på våldtäkt. Arbetet undersökte huruvida tidningarna i fråga hade en gemensam diskurs angående våldtäkt genom undersökningen av deras artiklar under ett år. Genom ett analysredskap som undersökte specifika ord i samband med våldtäkt så fann Davidsson att tidningarna i fråga delade en våldtäksdiskurs - fokus lades på offren å dessas relation till männen, men även på männen och dessas etnicitet och brottsregister.

Genom att använda sig av en del av samma metod som den tidigare studien så undersökte “Våldtäktsdiskurs 2015” huruvida denne gemensamma diskurs bestått och i så fall hur denne förändrats år 2015. 91 artiklar från Svenska Dagbladet och Aftonbladet undersöktes och ingen gemensam diskurs var att finna - en stor förändring i medialandskapet under en kort tid.

Resultaten pekar på att generellt sett så var Aftonbladets artiklar mer partiska och tog sig friheten att rapportera på mindre och mer sensationalistiska omständigheter kring våldtäkten. Medan Svenska Dagbladet endast nämnde huruvida kvinnan hade en tidigare relation till mannen i 8 % av artiklarna så rapporterades det i 37 % av de undersökta artiklarna från Aftonbladet. Dessa är dock typiska drag hos en kvällstidning vilket gör skillnaden snarare förväntade än förvånande - vilket gör resultaten som indikerar en gemensam våldtäksdiskurs desto mer intressanta.  

Hittills är forskningen alltför knapp och motsägelsefull på ämnet, men det ser ut som Sveriges medialandskap rör sig åt rätt håll.

Eric Sevonius 2016/04/28

--

2000-talets forskning har hittills visat på ett rätsspraxis och medialandskap som skuldbelägger offret och även på senare tid även lägger sin fokus på mannen och dennes etnicitet och brottsregister.

Ett motsägelsefullt gymnasiearbetar pekar på att även om traditionella tidningar fortfarande målar den bilden av mannen och offret så är det inte i samma utsträckning som tidigare trott - det är nästan svårt att hitta en artikel där kvinnan kallas eller ens antyds ha varit lättklädd.

• Jag har upplevt att tidningar använder sig av olika termer för att främja sin egen agenda i nyhetsartiklar om våldtäkt, säger Philip Werholt en typisk gymnasieelev och en rik källa av anekdoter. Jag är lite rädd för hur media kommer rapportera i framtiden, jag tror inte dem kommer hålla sig neutrala.

Gymnasiearbetet fann att även om de två undersökta tidningarna, Aftonbladet och Svenska Dagbladet, för det mesta höll sig neutrala så fanns där fall där speciellt Aftonbladets artiklar kunde gränsa på att rapportera på ett skuldbeläggande sätt.

• Media kommer nog fortsätta vara partiska, dessutom så är frågan vems story det är dem främjar, kanske kommer övre organisationer styra tidningens agenda.

Det är svårt att förutspå framtiden för medierna och dess rapportering på våldtäkt, utan tillräckligt med forskning att luta sig bekvämt emot och en redan svår situation för traditionella tidningar så är det desto svårare. Vad som är helt klart är att mer forskning behövs för en prognos, eller för att ens överhuvudtaget avgöra vem som har rätt - finns där en gemensam diskurs i samband med våldtäksrapporteringen i media?

Eric Sevonius 2016/04/28

Brister inom Psykiatrin i Malmö

Malmö. Malmö Psykiatrin har under det senaste året legat i rampljuset med anklagelser om felvård och dåligt personalansvar. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har själva kritiserat säkerheten för patienterna och att dess bristfällighet.  

Förvaltningen Psykiatri Skåne bildades i mars 2009 och är idag en av tre sjukvårdsförvaltningar i Region Skåne. Under 2015 var det många tidningar som kritiserade psykiatrin av många olika orsaker.

Inspektionen för vård och omsorg, IVO, gjorde en utredning av psykiatrin på grund av de många anmälningar som tagits emot angående de självmord eller misstänka självmord som skett på sjukhuset. I mars 2015 kunde de rapportera om en bristfällig säkerhet för patienterna och att psykiatrin inte verkade ha lärt sig av sina misstag vilket bedömdes som risk för patientsäkerheten. Det beslutade bland annat att Region Skåne var tvungna att genomföra riskanalyser för att kunna förutspå så allvarliga händelser innan de inträffar.

Sveriges Radio P4 kunde i april konstatera att vårdplatserna blivit färre på grund av neddragning vilket i senare led lett till att personal tvingats lägga in fler patienter än vad det fanns platser. Detta ledde sedermera till att allmänpsykiatriska patienter lagts in på beroendecentrum och rättpsyk istället. I juni rapporterade SR att IVO utvidgat sin granskning av Psykiatrin.

I juni skriver även Sydsvenskan om hur patienter utsätts för olika typer av kränkning på kliniken. De anmärker att personal uttrycker sig oprofessionellt genom att ge patienter öknamn och skriker på dem. Detta bevittnas främst av andra patienter samt anhöriga och personliga ombud. De som drabbas värst är unga tjejer som lider av självskade-beteende.

Vanvård i vården

Malmö. Genom tidigare undersökningar har det visat sig att arbetsmiljön och patientmiljön på Malmö Psykiatri är under hård kritik. Inspektionen för vård och omsorg varnar för patienternas säkerhet. En skötare från psykiatrin i Malmö berättar hur arbetsstruktur och arbetsplats fungerar.

- Personalen kan inte ens värna om deras egen säkerhet.

Skötaren har arbetat länge inom den Psykiatriska vården i Malmö. En tid som genom många händelser har visat sig vara ett arbete kallat duga.

- Personal mår dåligt och många sjukskriver sig under långa perioder på grund av utbrändhet. Man kan beordras in när som helst på dygnet och man vet aldrig riktigt när man kan åka hem. Många i personalen måste ta hand om dubbla avdelningar vilket allt tillsammans leder till att det blir svårare att upprätthålla en bristfri patientsäkerhet.

Skötaren vet att patientsäkerheten brister.

- En patient kan gå på permission och när de kommer tillbaka så finns deras säng inte kvar vilket kan leda till ökad ångest hos patienter med depression och även till mycket självskade-beteende hos unga borderline tjejer.

Det finns många bakomliggande orsaker till detta. Skötaren tar upp den stora variationen av patientklientelen och att en avdelning är tvungen att ta hand om stora blandningar av diagnoser som inte går bra ihop.

- Detta leder självklart till kaos på avdelningarna och speciellt bland patienterna. Därför blir det ju också svårt för personal att garantera en patientsäkerhet. På grund av allt kaos så riktar även patienterna en stor dos aggression mot personal genom hot och våld vilket i sin tur leder till att personalsäkerheten också brister.  

När det gäller faktorer till varför tror skötaren att det kan bero på en ledning med brist i sitt ledarskap.

- Vi saknar förutsättningarna för att upprätthålla en god vård. Trots stor kompetens bland personal. Vi har en ledning som lyssnar men som aldrig gör handling av problemen. De agerar inte, kommer med tomma löften. Mycket snack lite verkstad helt enkelt. Ledningen sätter upp mål men ger inte resurser för att kunna uppnå dem. Sedan sätter media och andra skulden på personalen.

Skötaren tror även på en avsaknad vilja till att arbeta på kliniken.

- Vi har en väldigt hög personalomsättning och i princip ny personal varje dag. Samtidigt har vi en stor brist på sjuksköterskor, troligen på grund av en dålig lön och ett jobb med mycket övertid och dåliga arbetstider. Man lägger för mycket last på personalen, vi får fler och fler uppgifter som vi tillslut inte kan hantera.

Det har även skett stora förändringar och en enorm nedskärning på psykiatrin under de senaste åren. En förändring som inte har gynnat kliniken.

- Det stängdes en avdelning, psykakut förlorade sina åtta observationsplatser, en avdelning förlorade sexton vårdplatser plus psykosenheten som dragit ner på fyra platser. Allt detta gör patienterna lidande och det finns inget jag som personal kan göra eftersom det är av ekonomiska skäl detta har hänt.

- Det förvånar mig inte att psykiatrin ligger under den kritik den gör, det finns ingen säkerhet kvar för varken personal eller patient.